KLOSSTEATERN SOM VERKTYG FÖR VÄLBEFINNANDE
2012
Under hösten 2012 berikade KO-KOO-MO-konceptets Klossteater vardagen för närmare 100 barn, ungdomar och vuxna på olika institutioner. Målgrupperna var barn med särskilda behov, äldre personer och ungdomar som bor på barnskyddsinstitutioner. Förutom besöken på institutionerna byggde välfärdsprojektet på att kombinera konstterapi med dockteater. Efter föreställningen hölls det en workshop utformad av Bernier och Halme, där dockor användes för att utforska olika teman som familj, hem och barndom. En expert och pionjär inom området hittades i USA. Matthew Bernier, professor i konstterapi och konstterapeut, var gäst på Klossteatern under en vecka i september 2012 och följde med projektgruppen på platsbesök. Inom ramen för projektet anordnades ett seminarium om dockteater och konstterapi på Björneborgs konstmuseum, där nationella och internationella experter inom området deltog. Under seminariet sammanfattade Matthew Bernier sina observationer och erfarenheter från besöken på Klossteatern. Halme genomförde Klossteaterns välfärdsprojekt som en del av sitt arbete som länskonstnär vid Satakunta konstkommission, numera Centret för konstfrämjande. Välfärdsprojektet leddes och koordinerades av Satakuntas dockteaterförening Nukkero ry.
Den amerikanske konstterapeuten och professorn i konstterapi vid universitetet i Virginia, Matthew Bernier, och dockteaterkonstnären Roosa Halme besökte i september 2012 ett servicehem, en barnskyddsinstitution och två daghem för specialbarn. Under varje besök gav Halme en Klossteaterföreställning och ledde en workshop. Bernier observerade, analyserade och, beroende på situationen, deltog i sessionen. I slutet av föreställningen och workshopen diskuterade både målgruppen och personalen på institutionen sina upplevelser, iakttagelser och känslor.
I samtliga sessioner ansågs klossarna, som var snidade i olika träslag, ha fördelen av att vara neutrala: de symboliserade inte gott eller ont eller ett visst kön. De ger mer utrymme för eget tänkande och fantasi och lämnar därmed ett mer bestående intryck i minnet. Klossen gav barnet, den unga eller den äldre makten att bestämma vad de ville att varje kloss skulle representera och betyda. Känslan, formen och lukten av klossarna identifierades också som viktiga faktorer. En enkel kloss visade sig vara ett överraskande multisensoriskt element.
På förskolorna med särskilda behov kommenterade barnen karaktärerna och händelserna i Klossteaterföreställningen mycket spontant under föreställningen. Det vanligaste sättet att reagera var att säga högt vilken typ av karaktär som det höll på att byggas av klossarna. Barnen var också snabba med att imitera ljuden i föreställningen, till exempel surrandet från en motorcykel och hoandet från en uggla. Barnen fångades av den rytmiska musiken i föreställningen och började röra sig och klappa i takt till den. I Klossteater-verkstäderna byggde barnen bland annat sin egen familj. Familjer av alla storlekar och utseenden skapades, från ombildade familjer till familjer med en ensamstående förälder. Uppgiften kan ha gett mer information om barnet än vad personalen kanske ursprungligen hade om honom eller henne. Till exempel saknade ett barn med särskilda behov helt och hållet en modersfigur i den familj som han hade byggt upp. Barnet självt förklarade att mamman hade dött, men i själva verket var mamman helt enkelt inte närvarande i barnets dagliga liv. Detta var dock barnets sätt att uttrycka sin egen berättelse och upplevelse av familjen. Ett annat speciellt barn placerade en spökfigur i sin familj, vars funktion han inte kunde förklara. När han tillfrågades om figurens identitet blev han själv förvirrad över att han hade placerat den i familjen. Enligt Bernier representerar figuren i liknande fall ofta en avliden familjemedlem eller till exempel en socialarbetare.
På barnskyddsanstalten följde de svårhanterliga ungdomarna, som inte var vana vid att arbeta i par och grupp, presentationen med fullständig koncentration och tystnad och tog sig an både individuella uppgifter och gruppuppgifter i verkstaden med ett öppet sinne, vilket förvånade personalen. I ungdomarnas händer användes bitarna bland annat till att skapa ett futuristiskt hyreshus och en herrgård med ett fängelse på taket, och temana utvidgades till att omfatta sjungande rapartister och fordon. Den sista uppgiften var att hela gruppen skulle bygga ett gemensamt verk, där varje person turades om att placera en kloss på verket. Under byggprocessen gav gruppmedlemmarna varandra råd om var nästa bit skulle placeras. Resultatet blev ett stort djur som ändrade form beroende på vad var och en var rädd för. Efter en del förhandlingar fick verket namnet Boogey Hogan. Det gemensamma verket fick gruppen att diskutera rädslor och fundera över vilken form det djur som byggdes av blocken skulle ta sig för varje deltagare. Klossarna användes för att dyka från ytliga diskussioner till mer djupgående och till och med känsliga ämnen. Senare tog ungdomarna upp Klossteaterns besök på skolan och skrev feedback om sin upplevelse, varav en del var provocerande, som ”jag lekte barn då”. Personalen ansåg att den mest genuina och direkta feedbacken från workshopen var ungdomarnas beteende just där och då.
Alla boende och deras vårdare samlades för att se showen på servicehemmet. Stämningen var högtidlig och förväntansfull. De boende var glada över att ett teaterkompani och en riktig skådespelare hade anlänt. Under föreställningen var publikens reaktioner dämpade men intresserade. Efter föreställningen fick de boende varsin kloss att känna på och de fäste genast stor uppmärksamhet vid ytans känsla, doft och form och undrade vad det var för träart som varje kloss var gjord av och vem som hade skulpterat den. De äldre uppskattade verkligen både Halmes och snickarens yrkeskunnande.
På servicehemmet började verkstaden med att man byggde sin egen barndomsfamilj. Många av familjerna var stora och det behövdes många klossar. Samtidigt skapades berättelser om familjemedlemmar och familjens vardagsliv. De äldre fick möjlighet att minnas sin barndom, sina avlidna familjemedlemmar och sin hembygd. De äldre var mycket noga med att bestämma vilken kloss fick föreställa vilken familjemedlem. En av de boende funderade länge på vilken av klossarna hen själv skulle vara och valde sedan den pjäs som hen tyckte var vackrast. Därefter byggde de äldre sin favoritplats. För vissa var det deras barndomshem, för andra deras arbetsplats. I takt med att väggarna i ladorna och bastubyggnaderna restes började de äldre berätta historier om sin barndom och ungdom. I takt med att det egna hemmet och dess omgivning byggdes på bordet, en vägg och ett äppelträd i taget, blev minnena mer konkreta. Det var lättare att sätta ord på minnet när det var synligt för ögat genom klossbygget, snarare än som en abstrakt bild i sinnet. En av deltagarna hittade till och med ett helt nytt minne från sitt förflutna med hjälp av klossarna. Efter att ha placerat tre klossar i en vag struktur såg han plötsligt en kiosk med bänkar och kassaapparater och mindes att han hade arbetat där. Detta minne var också nytt för personalen.
Rapport om Klossteaterns pilotprojekt